Ivar Lindahl

 

 

 

Kapten Ivar Lindahl

Start
Uppåt
Bok
Igenkänningssignal
Snapsvisa
Dödsruna

 

Ung Ivar Lindahl

 

 

Kapten Ivar Lindahl tjänstgjorde vid Norrbottens Regemente i Notviken under ca 15 år. Han föddes i Södermanland 1869 och var son till en apotekare. Sin officersfullmakt fick han 1892 och utnämndes då till underlöjtnant vid I 19 i Notviken.

Under en serie händelser som media beskrev som ”Notviksbråken” figurerade ofta två personer, majoren vid generalstaben Emil Melander och löjtnanten - sedermera kaptenen - Ivar Lindahl. Det var bråk om en det ena än det andra. Vid ett tillfälle hade Lindahl använt sig av det yttersta avträdet som ansågs vara avsett för den officer som hade högst tjänsteställning. Melander som kommer in efter Lindahl påpekar detta och Lindahl som inte tycker det är lämpligt att flytta sig under pågående förrättning vägrar att flytta sig. Det hela resulterar i att Melander anmäler Lindahl som vid det här tillfället frikänns.

Ivar Lindahls färgstarka personlighet, engagemang och ”truppcharm” uppskattades av de värnpliktiga. Man kan misstänka att detta inte sågs med alltför blida ögon av andra. Han tvekade inte att kritisera sina överordnade som han ansåg inte tog det ansvar och skötte sina åligganden som deras ställning krävde. I skriften Om infanterieldens ledning i regements- och bataljonsförband som Ivar Lindahl skrev, använde han uttryck som att ” mossa borde växa på deras mössor”.

Lindahls popularitet hos sina soldater och hans goda ekonomiska situation, med stöd av fadern, apotekaren, gav honom en stark ställning att agera utifrån. Många gånger hjälpte han sina soldater i ekonomiska trångmål med handlån.

Att Lindahl själv skulle råka ut för sina överordnades ”motangrepp” är kanske inte att förvåna sig över.

1907 nådde bråken sin kulmen. I samband med utryckningen av åldersklassen under en förmiddag hade resorna med extratåg planerats så illa att de värnpliktiga tvingades till övernattning i Gällivare. Genom att istället åka med ordinarie tåg som gick klockan 08.15 från Notviken skulle de värnpliktiga kunna resa hela vägen hem samma dag. De 28 soldater som berördes lämnade in permissionssedlar till kapten Lindahl som ansåg att permissionen kunde beviljas, men först efter att bataljonschefen och transportledaren hade givit sina tillstånd. Efter flera försök att lösa problemet blev slutligen permissionsansökningarna avslagna.

Vid uppställningen klockan 09.00 saknades nästan en hel pluton. Lindahl rapporterade det inträffade, de värnpliktiga greps och fördes till arrest i Boden. Lindahl åtalades för försumlighet i tjänsten. Efter överklagande fastställde slutligen Högsta domstolen krigshovrättens utslag och Ivar Lindahls straff, vaktarrest i 15 dagar, fastställdes. Samtidigt frikändes bataljonschefen som också åtalats. Hans osjälviska försök att lösa de värnpliktigas problem hade istället drabbat honom själv.

Efter att Lindahl blivit anmäld för försumlighet i tjänsten i samband med utryckningen blev han sjukskriven och lämnade regementet 1907. Lindahl flyttade då hem till sin hemstad Mariestad där han levde ensam med sin hushållerska intill sin död 1938.